Livstids fängelse...
Hur är då arbetsmiljön? De flesta skulle nog säga att det är högljutt, att det är stressigt, kravfullt och med mycket ansvar. Allt är lärarens ansvar. Når inte eleven målen är det inte eleven som ska göra något åt det utan skolan. Det finns så få krav på eleven. (Här får väl tilläggas att jag nu generaliserar väldigt mycket i det jag skriver). Sen tänker jag på allt annat. Att du får en massa tykna/elaka kommentarer, elever som käftar emot, är respektlösa, ber dig dra åt helvete lika lätt som de säger "hej", skiter i allt jobb du lägger ner, hotar, ignorerar dig.. Saknar respekt för sig själv och sin omgivning. Det finns så mycket. Jag brukar känna att jag behöver så lite för att tycka att det är kul igen. Och så är det fortfarande. Men jag har nog börjat ifrågasätta mer vad det är man håller på med.. Varför?
Hela samhället säger att skolan ska ta ansvar för allt; sex och samlevnad, elevens matvanor, elevens hälsa, övervikt, psykiska välmående, framtidsplan, droganvändning, med mera med mera med mera. Var är föräldrarnas ansvar undrar jag. Var är samhället? Hur ska skolan kunna ta ansvar för allt när det ofta också dras ner och dras ner och klasserna hela tiden blir större?
Jag tycker helt klart att det på vissa arbetplatser/kommuner/skolor vore på sin plats att gå ut i strejk. På vissa skolor bränner folk ut sig en efter en. Men vem bryr sig? Samhället skulle stanna. föräldrar kan inte åka till sina jobb för de har ingenstans att ha sina barn. Då skulle det få lite resultat, då kanske någon skulle lyssna...
Jag blev lärare för att jag gång på gång har sett Döda poeters sällskap. I grund och botten tror jag att det är det som har gjort det. Men där ville eleverna något. Där var det status att va duktig i skolan, inte att skita i den. När vände det? Vad har hänt? Jag tycker absolut att skolan ska vara en plats för alla och vi ska möta allas behov. Men vad har hänt? Det är som om en "skit samma - jag bryr mig inte"-mentalitet har lamslagit många ungdomar och snarare gjort det till regel än undantag. Sen kanske det bara är en attityd men det är en så tråkig attityd och det är ändå en attityd som många verkar eftersträva.
Många elever frågar: "Hur kan du vilja va lärare?" Jag vet snart inte vad jag ska svara. Vet inte om jag någonsin vetat det. Inte ens då jag satt i en nationalpark i Khao Yai utanför Bangkok och hade en lapp kvar i handen: Lärarprogrammet, Linköping. (Detta, efter att ha ryckt bort utbilning efter utbildning från alla universitet och högskolors utbildningkataloger som jag bar runt på i min ryggsäck. Det var tungt. Jag var tvungen att bestämma mig). Jag önskar jag vore mer säker. Jag har inget alternativ. Det vore att jobba med inredning, färg, form på något sätt. Öppna café/ungdomsgård.. Jag vet inte...
Jag vill bara inte att det blir så som en äldre kollega sa angående läraryrket: "Stina här, har V A L T det längsta straffet du kan få: Livstids fängelse"...
Hej!
Lider verkligen med dig. Jag tänkte utbilda mig till gymnasielärare, men var inte helt hundra, så jag började med att läsa själva ämnena fristående. Innan jag skulle läsa den sista pedagogiken på 90 hp så bestämde jag mig för att arbeta som lärarvikarie i ett år för att känna efter. Det var det absolut värsta jag någonsin varit med om. Jag mådde apdåligt psykiskt - det var jättemycket jobb med att planera lektioner och rätta uppgifter och dessutom var eleverna enormt stökiga och respektlösa. Alla elever var naturligtvis inte sådana, men de få som bråkade gjorde en helt utmattad och ledsen. Ville inte ha ett sådant helvete framför mig de kommande 35 åren och inte heller bli sjuk, så jag bestämde mig för att helt överge lärarplanerna. Nu har jag börjat läsa till sjuksköterska istället. Det bästa jag gjort - jag trivs så bra. Inte världens bästa lön där heller, men det är spännande, varierande och de människor man arbetar med uppskattar vad man gör för dem i alla fall, vilket känns väldigt meningsfullt.
Hur som helst, jag beundrar verkligen er som orkar arbeta som lärare och engagera er för barnen och ungdomarna! :) Ni är helt klart underskattade.
Mvh Sofia
P.S. Jättebra blogg du har förresten! Jag älskar retro och tycker att du har det jättefint! favoritmarkerad :)
Tack Sofia! Smart av dig att vikariera en del innan! Jag tycker ibland att det är världens bästa jobb, men man måste jämt va så stark känns det som. Annars är det lätt att bli knäckt. Jag har också funderat på att bli ssk. Där kan man ju inrikta sig en massa också - kul och öppnar nya möjligheter! Roligt att du gillar bloggen och tack för din kommentar!
//Stina
Jo, det krävs att man har starka nerver. :P Jag gillar också hela lärargrejen i "Dead Poet's Society" - det är ju idyll på högsta nivå. Tror dock att lärarna på den tiden hade en högre status och auktoritet i samhället, så barnen lärde sig hemma att läraren skulle respekteras och åtlydas. Det var väl inte lika mycket "gulligull" med barnen då och utbildning var inte heller en självklarhet för alla, så man var nog glad för att man fick gå i skolan på ett annat sätt än idag. I fattigare länder är ju barnen överlyckliga över att få lära sig saker och ser framtidsmöjligheterna öppna sig. I vårt moderna samhälle får man det mycket gratis ändå. Hoppas i alla fall att statusen för alla traditionella kvinnoyrken blir bättre snart! :)
/Mvh Sofia
Stina! Vill bara ge dig lite positiv feedback. Skulle nog kunna skriva en hel avhandling kring det du just tagit upp... Vi studerar en hel del kring tjänster och offentlig sektor inom ekonomi och det finns så många förklaringar (kanske främst ekonomiska men också politiska) jag skulle vilja ge dig till varför det (olyckligtvis!!) är som det är i Sverige idag. Jag har vikarierat en hel del och började redan året efter gymnasiet. Mycket du skriver kan jag känna igen mig i och nu har det alltså gått nästan hela 10 år. Mamma och pappa har arbetat som lärare sedan jag var liten och jag har fått se hela baksidan men också framsidan för den delen genom deras ögon. Om du behöver inspiration, uppmuntran eller bara positiv input får du jättegärna hojta till så kan du få snacka med min mamma. Nåväl, kommer nog ingenstans med det jag skriver, reagerade bara på vad du skrev och tycker att du ska fortsätta att vara stark (utan att för den delen fundera kring vad du vill göra rent i allmänhet för det gör vi alla oavsett yrkesval). Jag har alltid tyckt att du är grym och vad jag sett behövs det definitivt fler som du i dagens skolor! Kram på dig
Så sant så sant... övergav mitt vanliga jobb idag för att vikariera i en 2:a (8-åringar alltså!). Det var inte roligt alls kan jag säga. Stackars barn som lever i detta varje dag, säkerligen har många det svårt även hemma och det är därför det ser ut som det gör. Det är så oerhört mycket tragik i många familjer men det är väl för att de speglar samhället. Ibland när man tittar på nyheterna vill man ju bara ge upp. Men det gör man inte! Jag är på om idén om en ungdomsgård! Har själv tänkt tanken...
Kram
Jag förstår din vånda, har ju själv en dotter i skolåldern, hennes klass var på väg åt fel håll pga olika anledningar, men där var det föräldrarnas krav, engagemang och en samlad insats från skolan och läraren som räddade upp det hela. Jag tror att man redan tidigt måste stötta så att barnen inte får in fel vanor, att föräldrarna förstår att dom måste engagera sig och att lärarna inte kan ta hela smällen. Vi måste arbeta tillsammans för mer resurser = fler lärare i skolan. Dotterns klass hade två lärare under en period, det var en bidragande orsak till att allt det blev lugn och ro.
Jag känner flera lärare som arbetar på högstadiet, de blir trakasserade, hotade och arbetsinsatserna är det ingen som bryr sig om...där krävs det ännu mer insatser för att klara framtiden för de barnen/ungdomarna...jag vet inte hur man ska klara det. Allt beror nog på engagemang och krav från alla berörda parter, både lärare, föräldrar m.fl.
Det där med att ha saker att göra på fritiden är ju och har alltid varit ett problem, men hela samhällets tempo har ju drivits upp vilket gör att ungdomar idag är än mer rastlösa än man själv var i den åldern, så för er som vill satsa på det lyfter jag på hatten!
Jag tycker det är helt sjukt att föräldrar i dag tror att det är förskolan/skolan som ska uppfostra deras barn. Har man den stora möjligheten att få barn måste man förstå att det ligger ett livslång åtagande i det. Om föräldrar uppfostrar sina barn och om barn skulle få med sig kunskapen om respekt skulle vi som lärare förhoppningsvis få känna uppskattning!
Det är motigt många gånger och trots att man inte får höra det allt för ofta är våra jobb otroligt viktiga!
KRAM!
Bra skrivet och bra att du tar upp det här ämnet!!
Jag känner igen mycket av det du skriver, även om jag arbetar 5-6 åringar....
Det är helt otroligt hur mycket ansvar och arbetsuppgifter som ligger på oss pedagoger - och ändå har vårt yrke låg status.
Enligt förskolans läroplan ska vi bl.a. arbeta med matte, teknik, språk, socialt samspel, demokrati, barns inflytande, miljö. Och vi ska ska tillgodose VARJE barns behov... Och vi ska hålla utvecklingssamtal och samarbeta med hemmen. I förskolans reviderade läroplan som börjar gälla nästa år är det också tillagt (för att göra det extra tydligt) att "Förskolärarens ansvar är att...." när det gäller väldigt många saker.... Det står svart på vitt liksom.
Visst det är fina ord och visst önskar jag att det skulle kunna gå att leva upp till allt det där, men My ass att det går att göra det så som verkligheten ser ut.
Mycket är orimligt att nå upp till med tanke på barnantal, barns särskilda behov, tid, resurser m.m. - men ändå kämpar man hela tiden på och "trollar med knäna", vänder ut och in på sig själv, för att det ska bli så bra som möjligt. Och vad blir resultatet? Man blir tokstressad och närmar sig väggen....Värt det? Knappast!
Visst, yrket är i grund och botten kul och det finns många "golden moments" tillsammans med barnen. Jag själv anser att vi har ett av de viktigaste yrken som finns - vi arbetar med barn och ungdomar, vilket betyder att vi arbetar med framtiden. I förskolan lägger vi grunden till mycket. Förskolan är bl.a. en arena där barnen kommer i kontakt med flera barn som de ska lära sig att samspela med, vilket inte alltid är så lätt medn ack så viktigt. Att samspela med andra människor gör man i alla möjliga sammanhang senare i livet...inte minst på arbetsplatsen...
Det får fan vara nog med hur mycket ansvar som ska ligga på oss pedagoger nu. Prio tycker jag ska vara att minska barngupperna!
Ska det vara som det är nu så tror jag att allt färre kommer att välja att vilja bli lärare...
Och jag tror att många yrkersverksamma lärare kommer se sig om efter andra arbeten...
Och ja, vad har hänt med barns respekt för lärare? Nu blir vi visserligen inte kallade för fula ord på min arbetsplats, men nonchalans märks... Kidsen kan strunta fullkomligt i vad man säger till dem....
Jag skulle kunna skriva massor i dett ämne. Men det får vara nog med ordbajsanade för idag!
Kämpa på min vän!
KRAMAR!