Dubbelmoral
Då jag växte upp så "kom" ju allt det här med anorexi och bulimi. Det blev en enorm fokus på det i media och var och varannan tjej gick väl å klämde sig lite extra i midjan och tyckte man var fet. Man var nästan onormal om man itne hade stoppat fingrarna i halsen både en och två gånger. Hade väl mkt att göra med åldern, hormoner, känslor av att inte duga och allt annat sånt också. Jag hade mkt problem med det. Min högsta önskan var att få anorexi eller bulimi. Vissa tider åt jag knappt ngt utom ngn banan och sallad då och då när jag inte orkade plugga längre samt att jag tränade varje dag. Jag minns semestrar då jag legat på toaletten och försökt spy eller nätter då jag gått ut och sprungit för att ångesten blivit för stor av att man har försökt avstå träning den dagen. Jag vet inte varför det blev så. Lärare/vänner menade att jag hade för höga krav på mig själv medan jag själv kände att jag bara ville göra mitt bästa. Jag fick bra betyg, men för mig spelade det ingen roll. Jag kände mest att jag gjorde "vad jag skulle" då alla MVG:n ramlade in, det räckte liksom inte. Jag undrar då och då vad allt detta handlade om. Det jag kommit fram till är att det väl bara handlade om att bli sedd samt att självförtroendet var kasst.
Jag skulle vilja säga att allt sånt här är bra nu, att jag inte tänker på det. I vissa perioder går det bra. Ibland mindre bra. Då jag tränar tränar jag mycket och tänker en del på vad jag stoppar i mig, men det behöver ej betyda att jag aldrig kan äta godis. Det gör jag och det känns okej så länge jag rör på mig.
I hela mitt liv har jag träffat en del folk - framförallt tjejer - som har eller har haft liknande problem. Vissa är medvetna om det, andra inte. Har också märkt att det är lite prestige i det där med att tänka på vad man äter. Vissa skyltar gärna med det och ska vara demonstrativa och inte ta ngt "onyttigt" när det bjuds. Vissa är så "finkänsliga" att de t.ex. säger "Nej, jag ska inte äta sånt där...", då flera sitter och fikar och personen som avstår är tunnast av alla. Jag vet inte vad det är. Varför gör man så? I min värld så känns det fult. Typ som att trycka ner oss andra för att vi inte är lika duktiga och avstår. Om man vill avstå så är det väl bara att göra det... Samtidigt så är det ju inte det för då kommer det frågor om varför man avstår. Det verkar helt enkelt vara känsligt för väldigt många.
Jag känner bara att det är such a waste of time med alla som går runt och är missnöjda hela tiden, och känner att man inte duger. På ngt sätt saknas det perspektiv. Detta handlar såklart o mig också. Vissa tider tycker jag att jag inte bryr mig, men i efterhand så kan jag märka att jag gör det ändå. Nu handlar det på inget sätt om bantning eller att jag avstår från att äta. Det gör jag inte. Men det betyder inte att hjärnan är lugn och harmonisk för det.
Jag undrar om allt detta bara handlar om att många idag känner sig icke-sedda eller ngt... Det verkar ju vara "den moderna människans" stora last... Vi pratar, men vi PRATAR inte på riktigt.. Det märker jag i mitt arbete nu.. Har man väl tryckt på knappen så är det många som liksom bara låter det flöda...
Jag önskar bara att vi alla kunde lära oss uppskatta livet lite mer och fokusera på viktiga saker istället för på oviktiga små bagateller.. Att t.ex. fokusera på att man är frisk om man nu är det. Vad är det det heter.. Att när man är frisk så finns det många saker man önskar sig. Då någon blir sjuk så har den personen bara en önskan: Att bli frisk...
En blomma till alla er som behöver det..
Du har så rätt i det du skriver och det är verkligen fruktansvärt att folk ska gå runt och känna så. Jag skulle kunna skriva en hel roman om detta ämne, men låter bli ;).
I efterhand, nu när man ser saker från en annan synvinkel och förhoppningsvis blivit mer vuxen, är jag så oerhört tacksam för mina vänner som fick personer i min allra närmaste krets att inse hur det var fatt med mig för många år sedan. Jag tycker verkligen som du skriver - DET ÄR INTE VÄRT DET!!
Vänner, familj och allt som hör där till är så mycket viktigare. Det är ju faktiskt vanligt att när man ses äter man något, fika eller mat. Det blir väldigt tråkigt om man måste avstå från socialt liv, just för man är nojjig över sin vikt.
Självklart tycker jag att man ska tänka på vad man äter men numer försöker jag leva i filosofin; "Intag - uttag". Kroppen mår bra av rörelse och vräker jag i mig mängder en dag så kanske löprundan blir något längre dagen efter. Men på ett hälsosamt sätt.
Det blev långt och det blev mycket babbel och jag skulle kunna babbla ännu mer. Men jag vill verkligen att folk ska förstå att livet är för kort... Det är verkligen roligare att tänka tillbaka på livet utan anorexi/bulemi och låta livet njutas på ett hälsosamt sätt!
Kram på dig fina Stina :)
Vad hemskt det låter. Att din högsta önskan varit att få anorexia eller bulimi. Att du försökt spy. Sprungit mitt i natten. Knappt ätit. Jag ryser när jag läser.
Men jag förstår precis vad du menar. Jag måste erkänna att jag också haft den där önskan för längesedan... Det är ju helt fucking sjukt. När man istället kan välja att njuta av livet och vara stolt över sig själv och njuta av allt fantastiskt man kan göra med sin kropp! Man har ju alla möjligheter - bara man väljer att fokusera tankarna på rätt saker!
Jag tror, precis som du skriver, att en orsak till anorexi/bulimi är att man vill bli sedd. Som jag tolkar det är det ett behov av yttre bekräftelse, därför att man inte klarar av att bekräfta sig själv. Man har ingen bra självkänsla. Man vet inte att man duger precis som man är. Man tror att man måste vara på något annat sätt. Och om man lyckas bli det, då kommer andra att uppmärksamma en på ett eller annat sätt. Kanske är förhoppningen att andra ska tycka att man är smal och snygg och därmed mer värdefull. Typ.
Mer självkänsla åt folket säger jag bara! Och bort med alla jävla ideal som media skapar. Det är ju helt sjukt hur modeller ser ut och hur bilder i tidningar har returcherats (stavning?). Det krävs jävligt mkt självkänsla för att stå emot allt detta. Speciellt som tonåring...
Nojja över vikt stöter man på överallt. Två personer jag känner har nu börjat ersätta några av dagens måltider med nåt dietpulver. Häromsistens när jag stog i en provhytt på BikBok hörde jag hur tonårstjejen i hytten bredvid berättade för sin tjejkompis hur hon blev äcklad av sin egen kropp... Det var nära att jag slet upp skynket och hade en lite föreläsning kan jag säga...
Men samtidigt så känner jag igen mig i det här med dubbelmoral också. Det är tyvärr inte så att jag aldrig tänker på vikt eller nojar över bilringar och stora vader... Men någonstans i bakhuvudet vet jag att jag duger som jag är. Och jag är glad för min kropp och allt fantastiskt jag kan göra med den. Jag väljer att njuta av livet. Jag äter mat och godsaker och njuter av det! Jag är en riktigt godisråtta!
Sedan är det väl inget fel att vilja bli mer vältränad och hälsosam och så (om det nu är för att man själv vill det och inte för att man tror att man behöver vara det för att duga), men då ska det ske genom sund träning och sunt mat- och godisintag!
Mkt babbel från mig också...
Kramar, kramar! =)
Stina, vilket fantastiskt bra inlägg - hemskt men bra på en och samma gång. Detta är ett sådant fruktansvärt stort problem att jag ibland undrar om det finns några tjejer idag som verkligen mår helt och hållet bra och är nöjda med sig själv, precis så som de ser ut.
Det är tragiskt för merparten av de människor man träffar i livet är ju faktiskt vackra, inifrån och ut och har alla något speciellt och unikt att erbjuda i livet som gör just den personen så värdefull, önskar att det var fler personer som verkligen kunde inse detta.
För övrigt så tycker jag att du är en alldeles fantastisk och underbar tjej som jag hoppas verkligen inser idag att du är så himla fin både på in- och utsidan.
Många kramar ifrån skåneland.
Emma