Det här med att vara arbetslös...
... är verkligen en berg- och dalbana... Att ständigt kolla efter nya jobb, maila, ringa, stämpla, skicka rapport till Af och annat. Att hitta en tjänst som kanske känns rätt, det där hugget i magen och ett hopp som tänds.. Eller att aldrig hitta ett... Ett humör som går upp och ner. Att ena dagen hoppas för att nästa inte ens vilja eller orka gå upp ur sängen. Att veta att man har goda referenser men att aldrig få använda dem för det ändå inte finns något att söka. Då spelar tidigare erfarenheter ändå ingen roll. Högskolepoäng motsvarande 5,5 års utbildning. Bortkastat. Att klumpas ihop. Vi arbetslösa. Vi som enligt nuvarande regering ska piskas till att hitta jobb. Som om det inte är det vi vill själva. Mest av allt i hela världen. Känna att man bidrar. Att inte vara överflödig... För även om vi kanske behövs någonstans, så är vi ju ändå just det när allt kommer omkring: Överflödiga.
Angående det här med att vara lärare...
... tänkte jag skriva nu.
Vissa dagar undrar jag mer än andra varför jag blev lärare. Dagar när väldigt lite blivit bra, när man mest fått vara arg, ledsen eller besviken. När dokumentationskrav tar över för det man faktiskt är utbildad att göra: undervisa. Det är de dagarna som jag går hem och kollar i min lilla låda med texten"Viktiga papper".. Där tog jag idag fram ett brev som några gamla elever skrev till mig (jag har frågat dem om jag fick publicera deras brev här och det fick jag!)
Stina
För första gången vi såg dig så ville vi att du skulle bli vår mentor. Då sa X till mig Y: "Kolla så fin hon läraren är, hon heter säkert Sandra" HAHA. För att du var så himla söt och du verkade vara jättetrevlig. Och det är du också!!
Vi brukar inte gilla lärare som vi gillar dig. Stina Larsson du är speciell!
Du har ett hjärta utav guld. man kan verkligen prata med dig om precis ALLT!!
Du är smart, snäll, fin och du har allt en perfekt människa har.
Vi tackar dig för allt!
För att du har ställt upp för att prata när vi har behövt det!
För att du har lärt oss saker som ingen annan lärare har gjort!
Vi älskar dig verkligen för den du är!
Då vi umgicks med 9:orna var vi inte oss själva. Flera lärare försökte stoppa oss. Men INGEN kunde göra det. Men när du tog det "snacket" med oss så slutade vi!
TACK TACK TACK!
Vi hoppas att vi kommer att träffa dig igen och vi kommer aldrig att glömma dig!
Vi kommer att komma ihåg dig som den vackra och bästa läraren Stina.
DU ÄR VÄRLDENS BÄSTA FÖREBILD!
//X och Y
Tänk bara att ha så härliga elever som skriver ett sådant brev! Det är värt så mycket!
Vissa dagar undrar jag mer än andra varför jag blev lärare. Dagar när väldigt lite blivit bra, när man mest fått vara arg, ledsen eller besviken. När dokumentationskrav tar över för det man faktiskt är utbildad att göra: undervisa. Det är de dagarna som jag går hem och kollar i min lilla låda med texten"Viktiga papper".. Där tog jag idag fram ett brev som några gamla elever skrev till mig (jag har frågat dem om jag fick publicera deras brev här och det fick jag!)
Stina
För första gången vi såg dig så ville vi att du skulle bli vår mentor. Då sa X till mig Y: "Kolla så fin hon läraren är, hon heter säkert Sandra" HAHA. För att du var så himla söt och du verkade vara jättetrevlig. Och det är du också!!
Vi brukar inte gilla lärare som vi gillar dig. Stina Larsson du är speciell!
Du har ett hjärta utav guld. man kan verkligen prata med dig om precis ALLT!!
Du är smart, snäll, fin och du har allt en perfekt människa har.
Vi tackar dig för allt!
För att du har ställt upp för att prata när vi har behövt det!
För att du har lärt oss saker som ingen annan lärare har gjort!
Vi älskar dig verkligen för den du är!
Då vi umgicks med 9:orna var vi inte oss själva. Flera lärare försökte stoppa oss. Men INGEN kunde göra det. Men när du tog det "snacket" med oss så slutade vi!
TACK TACK TACK!
Vi hoppas att vi kommer att träffa dig igen och vi kommer aldrig att glömma dig!
Vi kommer att komma ihåg dig som den vackra och bästa läraren Stina.
DU ÄR VÄRLDENS BÄSTA FÖREBILD!
//X och Y
Tänk bara att ha så härliga elever som skriver ett sådant brev! Det är värt så mycket!
Det var den helgen...
.. det... Varför måste den jämt gå så fort?
Det värsta som finns är när jag hör Emil dra ner persiennen inne i sovrummet. Då vet jag att han är påväg att lägga sig och det betyder att jag bara har 1-1,5 timmar kvar.. Sen M Å S T E jag sova... Fy vad trist det är..
Det värsta som finns är när jag hör Emil dra ner persiennen inne i sovrummet. Då vet jag att han är påväg att lägga sig och det betyder att jag bara har 1-1,5 timmar kvar.. Sen M Å S T E jag sova... Fy vad trist det är..
I onsdags...
... var det begravning.. På ditvägen var det tungt..
Sen, efter allt, kom solen..
Det var fint...
Hoppas det blir så nu. Att det kommer lite sol..
Sen, efter allt, kom solen..
Det var fint...
Hoppas det blir så nu. Att det kommer lite sol..
Afrika behöver din och min hjälp
För att väga upp alla andra av mina inlägg - som i stort sett bara handlar om överkonsumtion, lyx och materiella saker, så vill jag nu ge er alla en uppmaning: Skänk pengar till Afrika!
Östra Afrika, Afrikas horn, är i stort behov av hjälp. De har drabbats av den värsta torkan på många år (60 år) vilket leder till hungersnöd och människor på massflykt.
Vissa tycker att man inte ska skänka för man vet aldrig om pengarna kommer fram. Visst, det kan man inte veta, men om man väljer att inte ge något - vad händer då? Då kommer definitivt ingen hjälp till de drabbade. Röda korset skriver såhär om påståenden som dessa:
Från Röda Korset Kommer hjälpen fram?
Som alltid är det svart och vitt när det gäller att hjälpa eller att inte göra det: Antingen gör du något. Eller så gör du inget alls..
Östra Afrika, Afrikas horn, är i stort behov av hjälp. De har drabbats av den värsta torkan på många år (60 år) vilket leder till hungersnöd och människor på massflykt.
Vissa tycker att man inte ska skänka för man vet aldrig om pengarna kommer fram. Visst, det kan man inte veta, men om man väljer att inte ge något - vad händer då? Då kommer definitivt ingen hjälp till de drabbade. Röda korset skriver såhär om påståenden som dessa:
Från Röda Korset Kommer hjälpen fram?
I nyhetsinslag har det hävdats att hjälpen inte kommer fram till de människor som drabbats av torkkatastrofen i östra Afrika. Det stämmer inte. Röda Korset har verkat i området i flera decennier och vi har nu trappat upp den ständiga närvaro i länderna för att svara upp mot hungerkatatstrofen. Rödakorsföreningarna i de drabbade länderna får nu stöd av hela den Internationella rödakorsrörelsen som gör allt som står i vår makt för att rädda så många människor som möjligt. Vi finns på plats. Vi delar ut vatten och mat, utsäde och materiel. Vi ger sjukvård och skydd. Men behoven är enorma, och vi behöver din hjälp för att kunna hjälpa fler.
Denna gången är det väldigt lätt! SMS:a 50, 100 eller 200 (beroende på vad du vill ge) till 72 999 (Radiohjälopen).Som alltid är det svart och vitt när det gäller att hjälpa eller att inte göra det: Antingen gör du något. Eller så gör du inget alls..
Alla har vi väl våra sätt...
... att pensionsspara. Eller hur? Eller inte.. För mig är detta ämne högst aktuellt med tanke på att jag bara har en vecka kvar i arbetslivet - för denna gång. Sen blir jag ju som jag tidigare nämnt arbetslös. Igen. Skönt. Är trött på att börja nya jobb, komma in i det, få fina referenser och sen tvingas sluta på grund av pengar. Men detta har jag ju skrivit om tidigare. Men... Jag har en plan. Igår kollade jag igenom alla lärarjobb som fanns på Platsbanken och det fanns fyra som jag kan söka. Dock är endast ett av dem chans till fast jobb. Trist. Får se hur jag gör. Men... Planen som jag har för att ha mycket pengar när jag blir gammal är att samla på mig så mycket porslin som möjligt. Känns detta igen? Jag tänkte väl det!
Vi har väl alla hört Sokrates gamla talesätt: "Flest koppar när man dör vinner". Jajjemen.. Så vad har jag inte gömt inne i garderoben...? I en gammal COOP-kasse?
Vi får kika närmare...
Mönstret är bekant... Är det inte...
Fallande löv! Av Stig Lindberg! Den som var så svår att få tag på förra hösten/julen?!?!
Vi har väl alla hört Sokrates gamla talesätt: "Flest koppar när man dör vinner". Jajjemen.. Så vad har jag inte gömt inne i garderoben...? I en gammal COOP-kasse?
Vi får kika närmare...
Mönstret är bekant... Är det inte...
Fallande löv! Av Stig Lindberg! Den som var så svår att få tag på förra hösten/julen?!?!
Jajjemen! Hela 10 förpackningar = 20 muggar splitter nya skönheter, färdiga att användas! Underbart! Där har jag iallafall till en månad som fattig pensionär... Galet.
MM - Mästarnas Mästare
Jag vet att jag skrivit om det tidigare, bland annat här, här och här. Men inte denna omgång. Det beror på att jag alltid glömt när det har gptt så jag har fått klump-se flera avsnitt åt gången. Idag såg jag det näst sista på svt play. Ju närmare finalen det kommer desto mer spänning blir det, mer vilja och mer nervositet, även från soffan i Skövde. Det blir också mer och mer personligt. Idrottarna berättar mer och mer vilket alltid är spännande och tankeväckande. När Stenmark berättar om vilken nervositet och press han känner så mår jag nästan illa.. Lite för att jag kan känna igen det från friidrottstävlingar när jag var liten. 60 meter var det värsta och bästa jag visste. En gång om året var det Friidrottsdag.. Då var jag anmäld till 60 meter och alla visste att det stod mellan mig och Hanna Norrman. Vi vann i stort sett varannan gång. Det var fruktansvärt. Dagen innan kunde jag knappt äta. Jag bad till Gud att det skulle gå bra och framförallt att jag inte skulle va nervös men icke. Nervös var jag. Så jag nästan spydde. Det var mycket mina förhoppningar och min vinnarskalle. Men det var lika mycket pressen av andras förväntningar, framförallt vänners eller omgivningen. Och.. Ja, från mig själv med.. Sen kan det ju låta lite weird att jämföra den känslan med det som Ingemar Stenmark troligtvis känner.. eller kanske inte..
Kenny Bräck åkte ur i dagens (gårdagens) program. Har lite svårt för det där värmländska - kan liksom inte ta det på allvar. Men du växte också i mina ögon alltsom serien gått. han har i mina ögon imponerat något väldigt och han har hela tiden visat väldigt varma sidor. Imponerande!
Maria Brandin sen. Vilken idrottare! Vilken envis vinnarskalle och vilken tjurskalle! Underbart! Jag tycker verkligen så! U N D E R B A R T!
Limpar.. Han tyckte jag verkligen inte om i början. Tyckte han hade ursäkter för allt... Men sen hände något. Det började gå lite bättre och i och med det fick man se mer och mer av honom. När han blev rörd till tårar för att Kenny och Stenmark hade knåpat ihop en illa gjord tårta (såg ut som vit kobajs) till hans födelseddag.. Då blev jag också rörd.. När han började kunna berömma andra och visa hur imponerad han är av Stenmark.. Det visar också på väldigt mycket. Och när man ser hans glädje efter att vinna nattduell efter nattduell..
Stenmark. Jag hoppas bara att du vinner. Jag tycker du är värd det! Särskilt efter att ha sett filmen om dig och din karriär, en karriär jag själv var för ung för att uppleva. Hur media behandlade dig som skit och inte såg hur deras ord tog. För de T O G. Jag hoppas du vinner. För du Ä R en vinnare.
Over and out!
Kenny Bräck åkte ur i dagens (gårdagens) program. Har lite svårt för det där värmländska - kan liksom inte ta det på allvar. Men du växte också i mina ögon alltsom serien gått. han har i mina ögon imponerat något väldigt och han har hela tiden visat väldigt varma sidor. Imponerande!
Maria Brandin sen. Vilken idrottare! Vilken envis vinnarskalle och vilken tjurskalle! Underbart! Jag tycker verkligen så! U N D E R B A R T!
Limpar.. Han tyckte jag verkligen inte om i början. Tyckte han hade ursäkter för allt... Men sen hände något. Det började gå lite bättre och i och med det fick man se mer och mer av honom. När han blev rörd till tårar för att Kenny och Stenmark hade knåpat ihop en illa gjord tårta (såg ut som vit kobajs) till hans födelseddag.. Då blev jag också rörd.. När han började kunna berömma andra och visa hur imponerad han är av Stenmark.. Det visar också på väldigt mycket. Och när man ser hans glädje efter att vinna nattduell efter nattduell..
Stenmark. Jag hoppas bara att du vinner. Jag tycker du är värd det! Särskilt efter att ha sett filmen om dig och din karriär, en karriär jag själv var för ung för att uppleva. Hur media behandlade dig som skit och inte såg hur deras ord tog. För de T O G. Jag hoppas du vinner. För du Ä R en vinnare.
Over and out!
Debatt...
... är ett program som jag brukar titta på. Jag tycker det är intressant OCH irriterande. Det värsta med Debatt - eller deltagarna i Debatt - är att det där - och på många andra ställen i Sverige - har blivit så himla vanligt med härskartekniker, eller att ge sig in i diskussioner och fördumma alla andra, att sätta sig på folk. Människor som säger: "Nu får vi höja den här diskussionen", "Let's step it up a bit", "Nu får du väl lugna dig", "Ynglingarna där nere...." "Flickstackarn där uppe" och så vidare. T R Ö T T blir jag.. Är medelsvensson så svag, osäker och arrogant att han/hon måste sätta sig på andra? Fram med bra argument/information istället, att D E T får tala. Men sätt dig inte på andra för det visar bara hur liten du är!
Heja Anton!
Nu har det kommit: Det som jag skrev om för ett tag sen. En fotbollsspelare har kommit ut som gay! Och inte är han den första som är gay, nej långt ifrån antagligen, men den förste som kommer ut. Det ska väl inte behövas egentligen, men det finns så många som behöver förebilder som honom! För han erkänner ju något av det som så många så länge har misstrott: Att det finns bögar som kan spela fotboll!
You go Anton!
You go Anton!
"Det är svårare att komma ut än att kvala till OS"
Okej. Jag är säkert väldigt seg. Men upptäckte via ett klipp på UR:s hemsida att den forne längdhopparen Peter Häggström kommit ut som gay. I Aftonbladets artikel om att han "kommit ut" (känns fel att ha Aftonbladet som en källa... hm) så säger han (I quote): "
Ja...
Det här med att komma ut tycker jag är något av det häftigaste som finns (trots att jag är emot att man ska behöva komma ut). Tänk vilken känsla ändå, att bara komma ut och visa hela världen vilken sexuell läggning man har... Vem man är - för man är väl sin sexuella läggning? Eller? Vilka andra har egentligen med det att göra? (En visst ironisk ton kan ha förekommit i vissa delar av detta inlägg..)
Det är svårare att komma ut än att kvala till OS
Jag tycker att det är synd att man ska behöva komma ut. Hur många heterosexuella känner du som har behövt komma ut? Jag har inte det. Kanske är jag ett undantag, men jag tror inte det. Jag har länge undrat vara alla idrottsmän/kvinnor är som är homosexuella. För visst finns de. Men jag förstår om det är svårt att komma ut, för idrottvärlden (och samhället i stort) uppmuntrar inte direkt till något annat än homosexualitet. Tidigt - inom idrottens världs - får man höra att om man inte är duktig så spelar man som en kärring eller som en bög. Svårt att då vara duktig och att till och med vara bög...Ja...
Det här med att komma ut tycker jag är något av det häftigaste som finns (trots att jag är emot att man ska behöva komma ut). Tänk vilken känsla ändå, att bara komma ut och visa hela världen vilken sexuell läggning man har... Vem man är - för man är väl sin sexuella läggning? Eller? Vilka andra har egentligen med det att göra? (En visst ironisk ton kan ha förekommit i vissa delar av detta inlägg..)
Oj...
... mitt inlägg om dagens skola och läraryrket är nog det inlägg som fått er att lämna längst (kanske flest?!) kommentarer någonsin. På ett sätt så är det självklart - många har väldigt mycket åsikter om skolan. Alla har ju själva gått där någon gång. Ibland blir jag trött på att alla ska ha så mycket åsikter - iallafall när åsikterna går emot mina (c: Bara för att man en gång gått i skolan så har man faktiskt inte koll på hur skolan fungerar idag. Mycket har förändrats. Attityder, klimat, krav, relger, lagar... Jag är född -82 och slutade högstadiet för drygt tio år sen. Trots detta har jag väldigt svårt att känna igen mig i hur det är idag. "På min tid" (om my god...) så var det fortfarande bra att vara duktig i skolan - så länge du inte var för duktig, eller om du idrottade samtidigt. Att idrotta motverkade det här med "plugghäst-stämpeln" på något sätt. Kanske för att man gjorde något annat än att plugga. Jag vet inte. Självklart finns denna attityden på skolor/hos elever även idag.
Samtidigt har så mycket förändrats. Många barn tvingas växa upp så tidigt. De får ta mycket ansvar, får va "förälder åt sina föräldrar". De får inte va barn. De ska vara vuxna, bete sig som vuxna, göra saker som vuxna gör... Många har varit med om helt sjuka saker som gör att man bara är glad att de orkar ta sig till skolan. Jag vet, så var det tidigare också. Absolut. Men så mycket har förändrats... Eller? Eller är vi bara mer medvetna nu? Allt ska utvärderas, värderas, testas, visas, redovisas, bevisas... ? Många har väldigt höga krav på sig. Och vissa har inga krav alls. De har tappat hoppet om sig själva, sin egen förmåga, om livet, världen, allt... För länge, länge sen..
(Rödsprit tar bort fingeravtryck på metallsaker och skadar inte ytan - ngt Martin Timell just sa på tv, måste komma ihåg det...)
Fy vad negativt. Det finns så mycket positivt också, men ofta är det svårare att ta på dessa saker. Jag älskar känslan då man får med sig en klass. Eller då du märker att poletten trillar ner, att du ger en komplimang som verkligen behövs, att du ser eleven och att den känner sig sedd och att du får förstå att så är fallet. Den känslan är svår att slå.. Eller när en elev verkligen kämpar. Oavsett om det handlar om betyg eller vad det är. När du bara får det där lilla, lilla leendet på att de har försökt och på att de själva märker att det har gett resultat... Det. Det är värt så mycket.
Samtidigt har så mycket förändrats. Många barn tvingas växa upp så tidigt. De får ta mycket ansvar, får va "förälder åt sina föräldrar". De får inte va barn. De ska vara vuxna, bete sig som vuxna, göra saker som vuxna gör... Många har varit med om helt sjuka saker som gör att man bara är glad att de orkar ta sig till skolan. Jag vet, så var det tidigare också. Absolut. Men så mycket har förändrats... Eller? Eller är vi bara mer medvetna nu? Allt ska utvärderas, värderas, testas, visas, redovisas, bevisas... ? Många har väldigt höga krav på sig. Och vissa har inga krav alls. De har tappat hoppet om sig själva, sin egen förmåga, om livet, världen, allt... För länge, länge sen..
(Rödsprit tar bort fingeravtryck på metallsaker och skadar inte ytan - ngt Martin Timell just sa på tv, måste komma ihåg det...)
Fy vad negativt. Det finns så mycket positivt också, men ofta är det svårare att ta på dessa saker. Jag älskar känslan då man får med sig en klass. Eller då du märker att poletten trillar ner, att du ger en komplimang som verkligen behövs, att du ser eleven och att den känner sig sedd och att du får förstå att så är fallet. Den känslan är svår att slå.. Eller när en elev verkligen kämpar. Oavsett om det handlar om betyg eller vad det är. När du bara får det där lilla, lilla leendet på att de har försökt och på att de själva märker att det har gett resultat... Det. Det är värt så mycket.
Livstids fängelse...
... är ett straff. Det vet nog alla. Mer om det senare. Idag var det jobb som vanligt. Det gick väl sådär. Tror att många elever var trötta idag - trist med bara en dags helg - de, och vi vuxna - behöver två. Men så var det inte denna helg. Hur som helst så har jag idag - och tidigare - börjat fundera mycket på varför man väljer att vara lärare... Jag läste i en gammal tidning från LR om en man som bytt jobb och lagt på 100 000 på lönen. Han menar att han inte gör ett bättre jobb och inte arbetar mer eller har större ansvar än när han var lärare. Ändå får han 100 000 mer. Om man har tur som lärare så slutar man på en lön på 30 000. Så ser det nog ut i de flesta kommuner i Sverige. Trots detta har vi 4-6 års utbildning (vilket för de flesta innebär S T O R A skulder).
Hur är då arbetsmiljön? De flesta skulle nog säga att det är högljutt, att det är stressigt, kravfullt och med mycket ansvar. Allt är lärarens ansvar. Når inte eleven målen är det inte eleven som ska göra något åt det utan skolan. Det finns så få krav på eleven. (Här får väl tilläggas att jag nu generaliserar väldigt mycket i det jag skriver). Sen tänker jag på allt annat. Att du får en massa tykna/elaka kommentarer, elever som käftar emot, är respektlösa, ber dig dra åt helvete lika lätt som de säger "hej", skiter i allt jobb du lägger ner, hotar, ignorerar dig.. Saknar respekt för sig själv och sin omgivning. Det finns så mycket. Jag brukar känna att jag behöver så lite för att tycka att det är kul igen. Och så är det fortfarande. Men jag har nog börjat ifrågasätta mer vad det är man håller på med.. Varför?
Hela samhället säger att skolan ska ta ansvar för allt; sex och samlevnad, elevens matvanor, elevens hälsa, övervikt, psykiska välmående, framtidsplan, droganvändning, med mera med mera med mera. Var är föräldrarnas ansvar undrar jag. Var är samhället? Hur ska skolan kunna ta ansvar för allt när det ofta också dras ner och dras ner och klasserna hela tiden blir större?
Jag tycker helt klart att det på vissa arbetplatser/kommuner/skolor vore på sin plats att gå ut i strejk. På vissa skolor bränner folk ut sig en efter en. Men vem bryr sig? Samhället skulle stanna. föräldrar kan inte åka till sina jobb för de har ingenstans att ha sina barn. Då skulle det få lite resultat, då kanske någon skulle lyssna...
Jag blev lärare för att jag gång på gång har sett Döda poeters sällskap. I grund och botten tror jag att det är det som har gjort det. Men där ville eleverna något. Där var det status att va duktig i skolan, inte att skita i den. När vände det? Vad har hänt? Jag tycker absolut att skolan ska vara en plats för alla och vi ska möta allas behov. Men vad har hänt? Det är som om en "skit samma - jag bryr mig inte"-mentalitet har lamslagit många ungdomar och snarare gjort det till regel än undantag. Sen kanske det bara är en attityd men det är en så tråkig attityd och det är ändå en attityd som många verkar eftersträva.
Många elever frågar: "Hur kan du vilja va lärare?" Jag vet snart inte vad jag ska svara. Vet inte om jag någonsin vetat det. Inte ens då jag satt i en nationalpark i Khao Yai utanför Bangkok och hade en lapp kvar i handen: Lärarprogrammet, Linköping. (Detta, efter att ha ryckt bort utbilning efter utbildning från alla universitet och högskolors utbildningkataloger som jag bar runt på i min ryggsäck. Det var tungt. Jag var tvungen att bestämma mig). Jag önskar jag vore mer säker. Jag har inget alternativ. Det vore att jobba med inredning, färg, form på något sätt. Öppna café/ungdomsgård.. Jag vet inte...
Jag vill bara inte att det blir så som en äldre kollega sa angående läraryrket: "Stina här, har V A L T det längsta straffet du kan få: Livstids fängelse"...
Hur är då arbetsmiljön? De flesta skulle nog säga att det är högljutt, att det är stressigt, kravfullt och med mycket ansvar. Allt är lärarens ansvar. Når inte eleven målen är det inte eleven som ska göra något åt det utan skolan. Det finns så få krav på eleven. (Här får väl tilläggas att jag nu generaliserar väldigt mycket i det jag skriver). Sen tänker jag på allt annat. Att du får en massa tykna/elaka kommentarer, elever som käftar emot, är respektlösa, ber dig dra åt helvete lika lätt som de säger "hej", skiter i allt jobb du lägger ner, hotar, ignorerar dig.. Saknar respekt för sig själv och sin omgivning. Det finns så mycket. Jag brukar känna att jag behöver så lite för att tycka att det är kul igen. Och så är det fortfarande. Men jag har nog börjat ifrågasätta mer vad det är man håller på med.. Varför?
Hela samhället säger att skolan ska ta ansvar för allt; sex och samlevnad, elevens matvanor, elevens hälsa, övervikt, psykiska välmående, framtidsplan, droganvändning, med mera med mera med mera. Var är föräldrarnas ansvar undrar jag. Var är samhället? Hur ska skolan kunna ta ansvar för allt när det ofta också dras ner och dras ner och klasserna hela tiden blir större?
Jag tycker helt klart att det på vissa arbetplatser/kommuner/skolor vore på sin plats att gå ut i strejk. På vissa skolor bränner folk ut sig en efter en. Men vem bryr sig? Samhället skulle stanna. föräldrar kan inte åka till sina jobb för de har ingenstans att ha sina barn. Då skulle det få lite resultat, då kanske någon skulle lyssna...
Jag blev lärare för att jag gång på gång har sett Döda poeters sällskap. I grund och botten tror jag att det är det som har gjort det. Men där ville eleverna något. Där var det status att va duktig i skolan, inte att skita i den. När vände det? Vad har hänt? Jag tycker absolut att skolan ska vara en plats för alla och vi ska möta allas behov. Men vad har hänt? Det är som om en "skit samma - jag bryr mig inte"-mentalitet har lamslagit många ungdomar och snarare gjort det till regel än undantag. Sen kanske det bara är en attityd men det är en så tråkig attityd och det är ändå en attityd som många verkar eftersträva.
Många elever frågar: "Hur kan du vilja va lärare?" Jag vet snart inte vad jag ska svara. Vet inte om jag någonsin vetat det. Inte ens då jag satt i en nationalpark i Khao Yai utanför Bangkok och hade en lapp kvar i handen: Lärarprogrammet, Linköping. (Detta, efter att ha ryckt bort utbilning efter utbildning från alla universitet och högskolors utbildningkataloger som jag bar runt på i min ryggsäck. Det var tungt. Jag var tvungen att bestämma mig). Jag önskar jag vore mer säker. Jag har inget alternativ. Det vore att jobba med inredning, färg, form på något sätt. Öppna café/ungdomsgård.. Jag vet inte...
Jag vill bara inte att det blir så som en äldre kollega sa angående läraryrket: "Stina här, har V A L T det längsta straffet du kan få: Livstids fängelse"...
Jag blir så ledsen...
... när man ser vad vi i Sverige har valt in i Sveriges riksdag. Bara att se SD:s valvaka får mig att må lite illa. Den ser ut, låter och innehåller argument likt en dålig svensexa...
Jag tycker att det är svagt av de andra partierna att de inte har tagit diskussionen innan valet. Nu står alla partiledare och säger att detta är synd och skam. Nu är det för sent. Sen när besegrar man "ondska" med tystnad? Som Martin Luther sa: Det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad. SD vinner många väljare bland ungdomar. (Har ingen källa till detta men det är vad som sägs under debatten och så som det sett ut i undersökningar). Därför måste de som är vuxna ta ansvar och ta en öppen diskussion där man kan slå hål på deras dåliga och falska siffror som inte betyder något och som framförallt vinkklas för att passa deras motiv.
Ser man vad som händer i Europa med förbud att bygga minareter eller förbud att klä sig så som man vill så blåser även de vindarna i Sverige. Sverige har aldrig varit ett prefekt land men att vi skulle få ett sånt här valresultat fanns bara i mina mardrömmar.
Blir också irriterad på de som inte har röstat. Hur kan man låta bli när man har anat vindarna innan valet? Vi har en demokrati i Sverige. Alla har inte det. Det innebär många rättigheter men också skyldigheter. Idag tycker jag att många av oss inte har tagit vårt ansvar. Det gör mig ledsen.
Jag tycker att det är svagt av de andra partierna att de inte har tagit diskussionen innan valet. Nu står alla partiledare och säger att detta är synd och skam. Nu är det för sent. Sen när besegrar man "ondska" med tystnad? Som Martin Luther sa: Det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad. SD vinner många väljare bland ungdomar. (Har ingen källa till detta men det är vad som sägs under debatten och så som det sett ut i undersökningar). Därför måste de som är vuxna ta ansvar och ta en öppen diskussion där man kan slå hål på deras dåliga och falska siffror som inte betyder något och som framförallt vinkklas för att passa deras motiv.
Ser man vad som händer i Europa med förbud att bygga minareter eller förbud att klä sig så som man vill så blåser även de vindarna i Sverige. Sverige har aldrig varit ett prefekt land men att vi skulle få ett sånt här valresultat fanns bara i mina mardrömmar.
Blir också irriterad på de som inte har röstat. Hur kan man låta bli när man har anat vindarna innan valet? Vi har en demokrati i Sverige. Alla har inte det. Det innebär många rättigheter men också skyldigheter. Idag tycker jag att många av oss inte har tagit vårt ansvar. Det gör mig ledsen.
Förtydligande
Har fått lite kommentarer både på bloggen och utanför om mitt funderande om barn. Både positiva och negativa. T.ex:
Jag känner inte någon som skaffat barn av de anledningar som jag tagit upp. Allt jag menat är att J A G vill känna mig redo - men det är jag inte - och jag har funderat på om jag borde va det eller om jag aldrig kommer bli det.
That's it.
- Känn ingen press
- Sök hjälp
- Fortsätt skriva- ja känner samma
- Ge det tid, osv.
Jag känner inte någon som skaffat barn av de anledningar som jag tagit upp. Allt jag menat är att J A G vill känna mig redo - men det är jag inte - och jag har funderat på om jag borde va det eller om jag aldrig kommer bli det.
That's it.
Kontroll över mitt liv
Igår tog jag kontrollen över mitt liv. Iallafall för en liten stund. Jag gick till affären och funderade på hur det skulle vara om jag hade bestämt mig för att jag inte skulle ha barn. Nu vet jag ju inte ens om jag kan bli med barn men jag har liksom alltid tänkt att "ja.. Det ska man ju ha"... Eller? Jag har nog aldrig riktigt bestämt mig själv tror jag. Folk har sagt att jag är så bra med barn, att jag kommer bli en riktig bull- och fotbollsmamma. Sen är jag ju kvinna också, I'm a WO-MAN (ni som sett SATC vet vad jag menar) och jaa.. Då ska man ju ha moderskänslor och allt sånt och klockan ska ticka och diverse ni vet... Men sen.. Då jag korsade parkeringen till affären och jag skulle köpa spenat och smör (äkta såklart) som den bullmamma jag är. Då tänkte jag: Nej. Jag ska inte ha barn. Sen ställde jag mig liksom in på den känslan. Trodde inte jag kunde det men det gick bra. Och helt plötsligt kände jag hur dörrarna öppnades till världen och jag tog tillbaka kontrollen. Sen. Sen insåg jag att jag inte skulle bli mamma och då blev jag lite ängslig för det... Men den känslan som jag fick då en kort stund.. Oh my god! Den var underbar! Och det kändes så befriande! Som om en tyngd lyftes från mina axlar, för hade jag bara bestämt att "Nej, här blir det inga barn!" - så skulle jag slippa känna stressen: att man borde ha barn/planera för barn/tänka på barn osv...
Ja kanske nojjar, men allvarligt. The clock is ticking.. T I C K I N G.
Skit samma! En som är mamma är min härliga syster Lisa - som också fyller år idag! GRATTIS!!!! Förra helgen var vi på stan där hon bor och hon köpte ett par riktigt tighta stuprörsjenas av en mycket snygg modell på H&M för bara 99 kr (barnarbete???). Hon har inte riktigt köpt den här stuprörsgrejen. Det hade nog inte jag heller om jag inte provat ett par av Fia en gång och hade på mig dem en kväll - just för terapi. Sen var jag fast. Vi i familjen Larsson är inte direkt kända för våra slanka ben om man säger så. Men Lisa blev jättefin och passade verkligen jättebra i dem så hon köpte dem i ren terapi! 100 kr för terapi och ett par byxor på köpet! D E T, mina vänner. Det är loppis! D E T är ett fynd!
Ja kanske nojjar, men allvarligt. The clock is ticking.. T I C K I N G.
Skit samma! En som är mamma är min härliga syster Lisa - som också fyller år idag! GRATTIS!!!! Förra helgen var vi på stan där hon bor och hon köpte ett par riktigt tighta stuprörsjenas av en mycket snygg modell på H&M för bara 99 kr (barnarbete???). Hon har inte riktigt köpt den här stuprörsgrejen. Det hade nog inte jag heller om jag inte provat ett par av Fia en gång och hade på mig dem en kväll - just för terapi. Sen var jag fast. Vi i familjen Larsson är inte direkt kända för våra slanka ben om man säger så. Men Lisa blev jättefin och passade verkligen jättebra i dem så hon köpte dem i ren terapi! 100 kr för terapi och ett par byxor på köpet! D E T, mina vänner. Det är loppis! D E T är ett fynd!
Jämställdhet
Jag fick ett meddelande från Emil idag då jag var på jobbet. Han skrev (Om Lena Olving, vice VD Saab):
"Åh babe du måste lyssna på sommar. Näringslivets starkaste kvinna: 'Jämställdhet har vi inte när en duktig kvinna får samma jobb som en duktig man, utan när en kvinnlig tönt får samma jobb som en manlig tönt'"
(Vad nu tönt är).
Jag blev sugen på att lyssna! Det gör du här.
"Åh babe du måste lyssna på sommar. Näringslivets starkaste kvinna: 'Jämställdhet har vi inte när en duktig kvinna får samma jobb som en duktig man, utan när en kvinnlig tönt får samma jobb som en manlig tönt'"
(Vad nu tönt är).
Jag blev sugen på att lyssna! Det gör du här.
Det e ja å Carrie...
Nu när vädret har varit kasst i några dagar så har jag ju kollat en del SATC (Sex And The City). Och ja.. Jag känner mig som Carrie. Särskilt i den där scenen då hon och Miranda går iväg och provar bröllopsklänningar och hon får en panik/ångestattack å måste slita av sig den. Så känner jag mig allt oftare nu för tiden.
Runt om mig så skaffar folk barn, förlovar sig, gifter sig, planerar för barn eller giftemål och annat som hör "vuxenlivet" till. Jag gör det inte... Jag vet inte heller om jag vill göra det men jag får lite panik över att känna att så många andra gör det och att jag inte är där...
Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag vet inte vad min dröm är, vad jag vill, eller något. Ja... Det vore väl kul med barn kanske... Någon gång.. (Helst en tjej).. Men eh... Inte än.. Eller? Eller kanske? Är det bara det jag går och väntar på? Samtidigt så känner jag att det skaffas barn lite till höger och vänster och jaha... Var det bara så? Är det bara att bestämma sig och att sen sätta igång och producera? Måste man va redo? Om man inte är det då? Och de som skaffar barn - är de redo? Jag fattar inte. Det måste va något fel på mig för jag är I N T E redo... Och varför inte? Ja vet inte.. Men jag är inte där än.. I'm far out...
Jag vill nog helst bara jobba lite till, sen dra runt i Asien i några månader (igen).. eller så vill ja köpa hus... Helst skule jag vilja att gräset slutar va grönare på andra sidan och att jag bara vet vad jag vill med livet... Men det vet jag inte.. Jag vet inte ens vad livet är. Går livet ut på att förverkliga mig själv eller på att skaffa barn? Eller är det samma sak? Nu det sista så verkar det som om det är meningen med livet - om man tror många omkring mig- meningen med livet är att skaffa barn...
Men jag vill inte HA barn (tror ja?!?!). Jag vill ha barn för att jag vill ha ett barn. Inte för att det är nästa steg i mitt förhållande, nästa steg i för vad som passar min ålder, nästa steg för vad som borde hända då man jobbat si och så många år.. Jag vill isåfall ha barn för att det är det jag vill. Inte för att ja tröttnat på att ifrågasätta mitt förhållande eller för att jag tror att det fungerar som ett klister/lim i ett förhållande eller för att jag helt enkelt har tröttnat på att ifrågasätta... För att ja bara har nöjt mig...
Och på ett sätt är det just det enda jag vill: Nöja mig. Bli nöjd, nöjdare nöjdast..
Ja vill leva MITT liv. Men det är så himla svårt att komma på vad det är. Därför är det ja och du Carrie. Jag skulle också få panik i en ful bröllopsklänning och jag skulle få panik om någon förde saken på tal. Det är du och jag och fan dig om du skaffar en unge!
Runt om mig så skaffar folk barn, förlovar sig, gifter sig, planerar för barn eller giftemål och annat som hör "vuxenlivet" till. Jag gör det inte... Jag vet inte heller om jag vill göra det men jag får lite panik över att känna att så många andra gör det och att jag inte är där...
Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag vet inte vad min dröm är, vad jag vill, eller något. Ja... Det vore väl kul med barn kanske... Någon gång.. (Helst en tjej).. Men eh... Inte än.. Eller? Eller kanske? Är det bara det jag går och väntar på? Samtidigt så känner jag att det skaffas barn lite till höger och vänster och jaha... Var det bara så? Är det bara att bestämma sig och att sen sätta igång och producera? Måste man va redo? Om man inte är det då? Och de som skaffar barn - är de redo? Jag fattar inte. Det måste va något fel på mig för jag är I N T E redo... Och varför inte? Ja vet inte.. Men jag är inte där än.. I'm far out...
Jag vill nog helst bara jobba lite till, sen dra runt i Asien i några månader (igen).. eller så vill ja köpa hus... Helst skule jag vilja att gräset slutar va grönare på andra sidan och att jag bara vet vad jag vill med livet... Men det vet jag inte.. Jag vet inte ens vad livet är. Går livet ut på att förverkliga mig själv eller på att skaffa barn? Eller är det samma sak? Nu det sista så verkar det som om det är meningen med livet - om man tror många omkring mig- meningen med livet är att skaffa barn...
Men jag vill inte HA barn (tror ja?!?!). Jag vill ha barn för att jag vill ha ett barn. Inte för att det är nästa steg i mitt förhållande, nästa steg i för vad som passar min ålder, nästa steg för vad som borde hända då man jobbat si och så många år.. Jag vill isåfall ha barn för att det är det jag vill. Inte för att ja tröttnat på att ifrågasätta mitt förhållande eller för att jag tror att det fungerar som ett klister/lim i ett förhållande eller för att jag helt enkelt har tröttnat på att ifrågasätta... För att ja bara har nöjt mig...
Och på ett sätt är det just det enda jag vill: Nöja mig. Bli nöjd, nöjdare nöjdast..
Ja vill leva MITT liv. Men det är så himla svårt att komma på vad det är. Därför är det ja och du Carrie. Jag skulle också få panik i en ful bröllopsklänning och jag skulle få panik om någon förde saken på tal. Det är du och jag och fan dig om du skaffar en unge!
Lite trist..
.. blir detta inlägg.. HAde tänkt skriva ett långt inlägg om feminism efter att ha haft en diskussion med min granne. Blev lite (läs mycket) upprörd då han kom ut, och frågade vad jag läste och jag sa "Bitterfittan" och berättade vad den handlade om varpå han säger att "Feminist är då det sista jag är" och menade att feminism är att lösa upp kärnfamiljen... Och det är det ju inte utan mer att få folk att fatta att man inte måste ha de roller som alltid funnits.. Samt att det ska handla om individer, inte kön... Ja.. Eh.. Sen fortsatte han med att man ska göra det man är bäst på och inte tävla med varandra så män är ju bättre på det mesta och ska därför ha högre lön medan kvinnor är bra på att vara vårdande, omhuldande och allt annat som är "mjuk och gosigt"... Hallå..? Ja..
Somsagt så hade jag tänkt skriva ett långt inlägg i det. Men jag är trött. Jag har sprungit. Ena handen knuten för å orka och i den andra en vattenflaska. Jag är trött, slut, färdig och har på köpet fått magkatarr av all stress på jobbet. Så hej omeprazol lagom till semestern, hejdå vin och annat gott. Hejdå.
Somsagt så hade jag tänkt skriva ett långt inlägg i det. Men jag är trött. Jag har sprungit. Ena handen knuten för å orka och i den andra en vattenflaska. Jag är trött, slut, färdig och har på köpet fått magkatarr av all stress på jobbet. Så hej omeprazol lagom till semestern, hejdå vin och annat gott. Hejdå.