PS
... det låter i stort sett i förra inlägget som om jag tror att en bebis är slutet på livet. Kanske tänker jag lite så. Jag fattar ju, rent logiskt och sett till statistiken, att det inte är så. Då skulle inte så många skaffa barn. Men jag känner ändå att det typ är det största som du kan göra. Och kanske det största som någonsin förändrar ditt liv. Du kan aldrig ta paus från ett barn. Mamma eller pappa är du på heltid och alltid. Det finns till och med de som i abortfrågan menar att du "inte kan bestämma om du blir mamma eller inte, men du kan bestämma om du vill bli det till ett dött eller levande barn". Och det är väl det jag kan känna är lite skrämmande. det är väl kanske det som är underbart också.
Ta till exempel det här med ätstörningar. Jag har läst om flera och hört om flera som menat att allt det blev bättre då de skaffade barn. Fokus flyttades från att hamna på en själv till någon annan och du pallar inte att leva på inget om du ska va en bra morsa.. Ja, jag vet inte.
samtidigt är det väl det som är skönt också. Att allt inte skulle handla om mig längre, och då kanske jag skulle sluta nojja över alla val - om jag ska göra si eller så, vad som är rätt eller inte.. Kanske vore en bebis lösningen på allt??
Njae... Tror inte det.
Ta det här med när man skaffar kille till exempel. När jag var yngre så trodde jag att en kille skulle lösa många av mina problem. Då skulle jag känna mig älskad, fin, lite snygg kanske och så vidare.. Men så tycker jag inte att det är (och det beror inte på att det är något fel på Emil). det handlar ju i grund och botten om en själv. Kan man inte älska sig själv - vad är det som kommer göra att du gör det bara för att du är ihop med någon? Inget tror jag... Och jag skulle nog inte vilja att allt löste sig i ett förhållande för då skulle jag nog känna att jag tappade bort mig själv lite.. Varför ska en killes/tjejs röst (som partner) väga så mycket tyngre än din egen röst som du haft med dig hela livet?
Ah... Det är ju också en balansgång. Hur mycket ska man ge i ett förhållande? Hela dig eller inte? Många menar att om man inte ger allt så kommer man heller inte vinna. Som Robyn sjunger: "But love is only as deep, as the risk you take".. Det är viktigt att våga ge sig hän och "kasta" sig in i något. Samtidigt tycker jag att det är lika viktigt att inte "förlora sig själv", bara för att man är i ett förhållande.. Att bli för beroende..
Ja.. Många funderingar här men få svar. Tack till er som kommenterat på det andra. Alla synpunkter mottages (c:
Ta till exempel det här med ätstörningar. Jag har läst om flera och hört om flera som menat att allt det blev bättre då de skaffade barn. Fokus flyttades från att hamna på en själv till någon annan och du pallar inte att leva på inget om du ska va en bra morsa.. Ja, jag vet inte.
samtidigt är det väl det som är skönt också. Att allt inte skulle handla om mig längre, och då kanske jag skulle sluta nojja över alla val - om jag ska göra si eller så, vad som är rätt eller inte.. Kanske vore en bebis lösningen på allt??
Njae... Tror inte det.
Ta det här med när man skaffar kille till exempel. När jag var yngre så trodde jag att en kille skulle lösa många av mina problem. Då skulle jag känna mig älskad, fin, lite snygg kanske och så vidare.. Men så tycker jag inte att det är (och det beror inte på att det är något fel på Emil). det handlar ju i grund och botten om en själv. Kan man inte älska sig själv - vad är det som kommer göra att du gör det bara för att du är ihop med någon? Inget tror jag... Och jag skulle nog inte vilja att allt löste sig i ett förhållande för då skulle jag nog känna att jag tappade bort mig själv lite.. Varför ska en killes/tjejs röst (som partner) väga så mycket tyngre än din egen röst som du haft med dig hela livet?
Ah... Det är ju också en balansgång. Hur mycket ska man ge i ett förhållande? Hela dig eller inte? Många menar att om man inte ger allt så kommer man heller inte vinna. Som Robyn sjunger: "But love is only as deep, as the risk you take".. Det är viktigt att våga ge sig hän och "kasta" sig in i något. Samtidigt tycker jag att det är lika viktigt att inte "förlora sig själv", bara för att man är i ett förhållande.. Att bli för beroende..
Ja.. Många funderingar här men få svar. Tack till er som kommenterat på det andra. Alla synpunkter mottages (c:
Kommentarer
Trackback