Det e ja å Carrie...
Runt om mig så skaffar folk barn, förlovar sig, gifter sig, planerar för barn eller giftemål och annat som hör "vuxenlivet" till. Jag gör det inte... Jag vet inte heller om jag vill göra det men jag får lite panik över att känna att så många andra gör det och att jag inte är där...
Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag vet inte vad min dröm är, vad jag vill, eller något. Ja... Det vore väl kul med barn kanske... Någon gång.. (Helst en tjej).. Men eh... Inte än.. Eller? Eller kanske? Är det bara det jag går och väntar på? Samtidigt så känner jag att det skaffas barn lite till höger och vänster och jaha... Var det bara så? Är det bara att bestämma sig och att sen sätta igång och producera? Måste man va redo? Om man inte är det då? Och de som skaffar barn - är de redo? Jag fattar inte. Det måste va något fel på mig för jag är I N T E redo... Och varför inte? Ja vet inte.. Men jag är inte där än.. I'm far out...
Jag vill nog helst bara jobba lite till, sen dra runt i Asien i några månader (igen).. eller så vill ja köpa hus... Helst skule jag vilja att gräset slutar va grönare på andra sidan och att jag bara vet vad jag vill med livet... Men det vet jag inte.. Jag vet inte ens vad livet är. Går livet ut på att förverkliga mig själv eller på att skaffa barn? Eller är det samma sak? Nu det sista så verkar det som om det är meningen med livet - om man tror många omkring mig- meningen med livet är att skaffa barn...
Men jag vill inte HA barn (tror ja?!?!). Jag vill ha barn för att jag vill ha ett barn. Inte för att det är nästa steg i mitt förhållande, nästa steg i för vad som passar min ålder, nästa steg för vad som borde hända då man jobbat si och så många år.. Jag vill isåfall ha barn för att det är det jag vill. Inte för att ja tröttnat på att ifrågasätta mitt förhållande eller för att jag tror att det fungerar som ett klister/lim i ett förhållande eller för att jag helt enkelt har tröttnat på att ifrågasätta... För att ja bara har nöjt mig...
Och på ett sätt är det just det enda jag vill: Nöja mig. Bli nöjd, nöjdare nöjdast..
Ja vill leva MITT liv. Men det är så himla svårt att komma på vad det är. Därför är det ja och du Carrie. Jag skulle också få panik i en ful bröllopsklänning och jag skulle få panik om någon förde saken på tal. Det är du och jag och fan dig om du skaffar en unge!
Fan va bra skrivet!!!! Du sätter ord på så mycket tänkvärt... Jag känner igen mig i mycket av det du skriver! Det här med att "alla" runt omkring en skaffar barn, gifter sig osv... Och själv vill man inte...Har ingen som helst längtan efter allt det där....Men undrar ändå någonstans vad det är man "missat"...Typ...
Jag skulle inte vilja byta med någon av dem. Jag skulle få panik.... Jag är glad för deras skull, att de gör vad de vill i sina liv. Men själv har jag bestämt mig för att sluta bry mig om "alla andra" och "samhällets dolda förväntningar", även om det inte är lätt alltid... Jag tänker också, precis som du skriver, leva MITT liv.
Som du vet har jag ju en stor dröm om vad jag vill göra i mitt liv. Det har liksom sjunkit in nu på senaste tiden att - Yes, det är det här jag ska satsa på- oavsett vad folk tycker. Innan har jag kanske tänk att "Äh det är ingen idé, jag har ju redan en utbildning och bla bla bla" Men det här är Mitt liv. You only live once. Och nu har jag börjat skissa på en karta som visar den väg jag ska gå... ;)Sedan får det bära eller brista! Och oavsett dröm eller inte, så gillar jag mitt liv precis som det är här och nu.
Även om du inte känner att du har någon dröm så tycker jag du ska satsa på att göra de saker du mår bra av. Fokusera på det! Inte på nåt gräs på andra sidan....Jag tycker absolut att du ska resa, kanske köpa hus....Och finns det inte också någon liten dröm om att starta ett café med allt loppisporslin?! Men kom också ihåg små saker i vardagen som är jäkligt sköna. Som att hänga med Carrie, träna osv. Gör de sakerna och njut av dem!
KRAMAR! =) Hoppas du får mycket vila på din semester!
KRAM! ;)
Att skaffa barn är definitivt inte meningen med livet, man kan ha ett underbart liv utan barn. Men jag älskar det! Man ska skaffa barn för att man VILL ha barn, inte för att man borde vilja ha barn. Eller så skaffar man barn för att "det blir så". Alltså, man kan ju bli med barn utan att ha planerat det, och sedan älska hur livet blir/älska barnet (som Miranda i SATC t.ex.).
Men det är viktigt att komma ihåg att barn inte alls behöver vara en fotboja i livet. Man kan fortsätta resa och utveckla sig själv. Visst, man kanske inte kan dra bara sådär, men å andra sidan - hur ofta drar man ut på en långresa utan att ha planerat ett tag före, vare sig man har barn eller inte?
Skaffa barn när du vill, idag är det socialt accepterat att göra det själv till och med. En kollega på skolan blev mamma för någon vecka sedan, med hjälp av insemination.
Kram!